Persisk santur av hög kvalitet NAS-202

• Stämning: G-skala
• Mått: 90 × 26,5 × 7 cm
• Nettovikt: 2,90 kg (intervall 2,80–3,10 kg)
• Strängar: Mässing och stål
• Trä: Valnöt
• 9 KHARAK (9 stall)

Levereras med hårt fodral, extra strängar, två klubbor och stämnyckel.

Om santuren

Santuren, som har en historia på omkring 3500 år, har fått sitt namn från ordet ”Psanterin” som nämns i Toran. Den användes av hebréerna och, med små variationer, i Egypten, Europa och Iran.

I Turkiet började den användas under 1800-talet och det tidiga 1900-talet, framför allt av Santurî Ethem Bey och Ziya Santur (1862–1952).

Ett ”klassiskt hackbräde”, vanligen i form av en låda av valnöt och liknande exotiska träslag, har 72 till 160 strängar. Strängarna spelas genom att man slår på dem med små klubbor (zahme), också de av trä. Musikinstrument som är både sträng- och slaginstrument kallas kordofoner. Till formen liknar instrumentet kanunen.

Santuren har använts i osmansk musik i många år och har sedan urminnes tider en fast plats i många europeiska och asiatiska länder. I Turkiet förblev den dock ett nischinstrument eftersom den saknade en ordentlig förankring i det turkiska musiksystemet. Efter början av 1900-talet väcktes ett förnyat intresse för instrumentet, men det förblev begränsat.

Till skillnad från kanunen är båda sidorna av kroppen trapetsformade. Den persiska santuren består av grupper om tre strängar spända över en trapetsformad trälåda. Antalet stränggrupper ökade gradvis med tiden, vilket vidgade instrumentets tonomfång. Strängarna delas in i två eller tre grupper av stallen som står på klanglocket.

Santuren spelas genom att man slår på strängarna med små klubbor som har gummiklädda spetsar.

Under medeltiden var den persiska santuren mycket vanlig i Iran. Historiker är överens om att instrumentet spreds från Iran till alla länder i öst och väst. Om man bortser från den kinesiska yangqin är alla instrument av ”santur”-typ som användes under medeltiden och senare trapetsformade.