Udu-trumma stor från DOYEK UDL2

• Keramik 
• Stor storlek 
• Platt botten
• Längre efterklang i kroppen
• Tillverkare: DOYEK
• Vikt: 3 kg
• Bredd: 38,5 cm
• Diameter 29,5 cm
• Levereras med vadderad väska och svart ring (cirkel)

 ”Doyek udu” 

Udu-trumma

I vissa afrikanska stammar, i Indien och även i Iran används lerkrukor som slagverk. Lerkrukan, som är delvis idiofon och delvis aerofon, är samma kruka som traditionellt har använts för att bära och förvara vatten, men den har också fungerat som musikinstrument. Trots sin enkla form har den stor förmåga att spela olika slags rytmer. Udu-trumman är ett ursprungligt musikinstrument med rötter i Afrika. Tack vare hålet i udun kan den ge olika klangfärger. Denna traditionella afrikanska trumma spelas enbart av kvinnor vid ceremonier.

Kuzeh (Iran)
I Baluchistan spelas två kuzeh tillsammans med ett metallfat. Denna kombination, det äldsta idiofoninstrumentet i Baluchistan, är känd som kuzak och tal. Kuzeh spelas aldrig ensam, utan ackompanjeras alltid av ett fat. Spelaren kan ändra tonhöjden genom att hälla vatten i lerkrukorna.

Kuzeh från Kerman är spolformad och saknar handtag. Den tillverkas i små och stora storlekar för att ackompanjera folkvisor. Eftersom botten är ojämn använder spelaren särskilda hållare eller håller den med händerna eller benen.

Sedan urminnes tider har den vita lerkrukan varit vanlig i provinsen Hormozgan. Krukan kallas jahleh och är helt rund och klotformad. När man spelar jahleh slår den ena handflatan vertikalt mot halsen medan den andra handen slår på kroppen. Ljudet från halsen är tjockt medan ljudet från kroppen är relativt torrt. Kombinationen av dessa två ljud är fantastisk. Jahleh spelas ensam eller tillsammans i grupp, men varje spelare använder aldrig mer än en jahleh åt gången. Inget vatten hälls i jahleh eftersom tonhöjden inte behöver ändras.

Nigeria (udu-trumma)
Ordet udu betyder både keramik och fred på igbo (ett folk i sydöstra Nigeria). Den har många olika namn i Nigeria beroende på stamområde och de ceremonier där den används. ”Abang mbre”, eller ”kruka att spela på”, är det namn den oftast ges. Keramiken och andra heliga föremål blir ett medium för andar, förfäder och gudar. Igbofolket ber och offrar inför dem för att blidka andarna och be dem om hjälp och vägledning. Under dessa ritualer tros udu-trummornas djupa, suggestiva ljud vara ”förfädernas röster”. Traditionellt är det bara igbokvinnor som tillverkar udu och annan keramik, eftersom keramik anses vara för farligt för män. Leran hämtas på heliga platser. Om en man vistades på dessa hemliga platser skulle det vara ett allvarligt brott och göra honom impotent. I dag prisar ljudet från musikkrukorna Gud i kyrkorna, eftersom de flesta igbo numera är kristna. Även männen spelar den nu orädda för att underhålla publiken på barer.

Indien (ghatam)
Ghatam betyder kruka på sanskrit och är ett av de äldsta slagverksinstrumenten i den karnatiska musiken i södra Indien. Dess motsvarighet i Rajasthan kallas madga och pani mataqa (vattenkanna). Även om ghatam har samma form som en vanlig indisk lerkruka för hushållet tillverkas den särskilt för att spelas som instrument.
Spelaren slår på ghatamens yta med fingrarna, tummarna, handflatorna och handloven. Den lämpar sig även för snabba rytmiska mönster.

Många kända slagverkare runt om i världen har uppmärksammat instrumentets fridfulla och mystiska ljud. Inom traditionell iransk musik har kuzeh på senare tid fått en framträdande plats i olika musikaliska blandningar som spelas av moderna band, så att ljudet av kuzeh allt oftare når lyssnarnas öron.

Liksom kuzeh-tillverkare i många olika länder har iranska hantverkare under senare år också börjat tillverka egna som en ny erfarenhet. Kuzeh, som musikinstrument med sina särskilda egenskaper och möjligheter, är utan tvekan fortfarande okänd för många musiker i landet. Vårt mål är därför att introducera och sprida den så brett som möjligt genom att tillverka ett större utbud av krukor med högre musikalisk kvalitet och erbjuda dem till alla som är intresserade av krukor, i synnerhet slagverkare.

”Doyek udu”